börjar bli rädd för mig själv

Förra veckan. Är på väg hem. Cyklar försiktigt försiktigt över den stora parkeringen där alla bilar kör som galningar. Men ändå, ändå måste jag slänga handen på bromsen för att en bil vars förare inte alls ser sig för och kör rakt ut framför mig. Jag flyger över cykeln och får styret rakt i magen och en himla massa skrap och skrubbsår. Ont. Chockad. Vad hände? Det snurrar. Reser mig på en gång och tar med mig cykeln som jag har över mig upp. Föraren stannar inte. Han stannar inte ens och frågar hur de gick. Jävla idiot, kan jag tycka.

Här om dagen. I söndags. Just hemkommen från stugan. Fint väder. Känner mig rastlös. Går mest runt och vet inte vad jag ska hitta på. Min älskling jobbar. Tråkigt. Några sekunder senare har jag dragit på mig träningskläderna och befinner mig utanför dörren. Redo för en skön springtur i det soliga vädret. Årets första utomhusrunda. Bestämmer mig för att springa ned mot Varvet och runt hela Udden. Vet inte i hur god kondition jag är och hur mycket jag orkar. Det är stor skillnad på att cykla och springa. Springer springer och springer. Blir tyngre och tyngre att andas men benen håller. Är i slutet på skogsstigen då jag ser en person som jag känner, springer förbi och vänder mig om för att säga hej. PANG!! Sen ligger jag helt plötsligt i diket. Promenerar resterande bit hem och är livrädd för att det ska hända mig något mer på vägen.

Hur gick det med mig då? Fick ett lagom mysigt köttsår på knät som varar. En stukad vrist som nu mera ser ut som en fotboll och en trasig rygg. Ett sår i handen som är hanterbart.

Tar semester från vad allt cykel, springa och träna nu heter ett tag. Måste bli hel och läka mina skador och sår. Jobbar gör jag i alla fall.