IRON-MAX FINALEN!

Onsdag. Vi anlände i Brändön. Alla lag om fyra i varje fick varsin stuga. Jättemysiga! Det blev som en liten Maxby alltihopa. På kvällen fick vi se en galen äventyrs/tävlings film för att få inspiration till själva tävlingen morgonen därpå. Sen gick vi mest igenom kartan och pratade ihop oss.

Torsdag. 05.30 klev vi upp. Åt en rejäl frukost och drog på oss träningskläderna. Tog bilen in till Luleå för att hämta cyklarna. Poppade musik på högsta volym för att peppa och tagga! Och peppade och taggade blev vi, minst sagt. Cyklade sedan från stan ned till Kajakklubben på Lulsundet där tävlingen skulle gå av stapeln. Nollnionollnoll drog det igång. Vi startade två minuter efter första laget (totalt tretton stycken med 30 sekunders mellanrum). Stafettpaddling och det gick hur bra som helst för mig, trots att jag aldrig suttit i en kajak i hela mitt liv! Endel druttade i vattnet men vi klarade oss himla bra ifrån det. Tur nog. Direkt efter paddlingen hoppade vi upp på cyklarna och spurtade iväg mot Bergnäset. Första kontrollen var på Höträsket och vi kom tvåa dit. Pepp pepp! Vidare mot Kvarnträsk. Cyklade i sand och på ojämn mark. Trea vid andra kontrollen och sen gick det verkligen, verkligen utför. In i snårskogen och där tappade vi bort oss totalt. Ingen förstod sig på kompassen och kartan var hjälplös. Hamnade till slut ute på motorvägen en timmes promenad ifrån Kallaxbyn. Skratta om ni vill. Sen promenerade vi mest i myrmark, mera snårskog, på kalhyggen och på steniga vägar. När vi kom fram till treans kontroll hade de i princip efterlyst oss. På tionde plats. Damn. Men vi var glada ändå. Hittade fyrans kontroll och femmans. Sexans som var placerad ute i Måttsund och sjuans uppe på toppen av Måttsundsbacken. Mjölksyra i benen? Nej. Jag var fortfarande pigg och glad. Mina lagkamrater lika så. Tog igen två placeringar och låg nu åtta. Vi fortsatte att gå och gå och gå och gå. När klockan blev sex hade vinnande laget gått i mål och vi hade fortfarande två kontroller kvar. Då ringde DC-Thomas och sa att tävlingen nu var bruten. Ja, trots allt kändes det skönt. Efter paddling, cykling och sju timmars gång i (jag upprepar) snårskog, myrmark och upp på berg började kroppen ta stryk. Framförallt benen. Stramade överallt. Men åh så kul vi hade! Alla borde få genomföra en sån här galen tävling, underbart skoj. Vi skrattade, pratade, sjöng och levde rövare där inne i skogarna. Det enda som inte var så himla roligt var att vi fick sitta och vänta på skjutss i 1,5 timmar. Vi höll seriöst på att frysa ihjäl. Alla andra också. Det var bara fem av tretton lag som kom i mål. För när tävlingen bröts hade vi två timmars orientering och tre mils cykling tillbaka till Brändön kvar att genomföra. Hade vi inte virrat bort oss så totalt så hade vi absolut kommit i mål. Synd att det blev som det blev, men det var värt ändå. Värt all träningsverk som infinner sig i benen idag. Roligt att se vad man går för och vad man egentligen klarar av. Tydligen ganska mycket och vad som helst. En riktig kick! När vi kom till Brändön klockan åtta serverades det finmiddag och vin. Bastu och badtunna erbjöds också. Men jag och Anna var så genomfrusna och trötta att vi inte orkade. Somnade runt tjugotvå och sov till nio i morse. Välbehövligt må jag säga!