the worst night ever

Jag, min mamma och min syster. Mina vänner och min pojkvän. Bodde i ett stort hus, ett enormt hus. Allt var oroligt. Rörigt. Andra världskriget skulle bryta ut. Vi blev förvarnade. De bankade på dörren vilket betydde att vi skulle börja packa ner våra värde saker i väskor och lådor. Militärer kom inspringandes och placerade ut bomber i hela vardagsrummet. Det såg ut som vita blockljus. Överallt. Jag försökte kommunicera med människorna omkring mig men det var ingen som brydde sig. De verkade inte som att de rörde någon i ryggen. Jag packade för fullt och tappade bort min väska med alla kläder och smycken. Min syster hade köpt ett memory spel åt mig och jag hällde ut alla korten ur den svarta lådan för de fick inte plats. Hon letade efter dem helt förbryllat. Det var en present, till mig. Som jag inte hade fått. Osammanhängande. Mina rostavlor förökade sig och blev från tre till nio stycken. Jag förstod inte hur. Jag packade ner dem gång på gång. Fler och fler. Jag orkade inte bära min packning. Jag minns en gammal dam i rosa kofta och hur min pappa dividerade om ditten och datten. Mamma var lugn. Memorykorten var borta. Svarta väskor. Jimmi spelade ett obegripligt spel med sina grabbar och jag var helt obetydelsefull. Jag var förvirrad. Jag skulle inte oroa mig? Alla sa det. Militärerna skulle vänta på att vi hade flytt. Gröna kläder och bankningar och saker överallt. Jag var förstörd. Varför brydde sig ingen? Jag ville gömma mig. Bort från kriget. Och bomberna. Allting. Men allt var bara en stor röra med materiella ting och saker som jag var rädd för att förlora.

En dröm. Obehagligt. Vaknade mitt i natten med kläderna på. Under en filt i sängen. Varmt. Kändes som att jag skulle kvävas av värmen. Vart får jag alltifrån?